Introduktion till metoden
och teorin bakom
Den jagstrukturerande psykoterapimetoden är baserad
på klinisk erfarenhet och djup förståelse av människor med psykoser och
personlighetsstörningar. Metodens styrka är dess tydliga teoretiska
förankring i psykoanalytisk teori och modern språkvetenskap samt dess
systematiska beskrivning av den psykoterapeutiska processen från
terapins början till dess avslutning. Metoden är kostnadseffektiv
eftersom den tar relativt kort tid i anspråk.
Metoden bygger på Jacques Lacans utveckling av den
psykoanalytiska teorin, där han har integrerat psykoanalytisk teori med
modern språkvetenskap. Lacan utgår ifrån att det omedvetna är
strukturerat som ett språk och därför kan människans ursprung ses som en
text som kan förstås. Lacans precisering av den psykoanalytiska teorin
har givit en mera distinkt förståelse av både jagets och psykosens
struktur. Det tydliggör också varför neurosterapins metod inte är
verksam vid icke-neurotiska tillstånd.
Till stora delar är utvecklingspsykologin ett sätt att beskriva människans väg in i språksystemet. Om inte denna väg fullföljs uppstår störningar i personlighetsutvecklingen. Lacans begrepp Fadersnamnet är centralt i teoribildningen. Fadersnamnet etablerar den metaforiska dimensionen i språket och ger människan en själreflekterande form för sin existens. Den språkliga utvecklingen är därför det centrala i den jagstrukturerande psykoterapin. Klienten skall under terapin kunna utveckla ett språk som är meningsbärande och som gör att han/hon kan föra sin egen talan och därmed kunna utvecklas till en ansvarig människa med initiativförmåga.
Den
grekiska myten om Ariadne med den röda tråden kan ge en bild över den
jagstrukturerande psykoterapins uppläggning. Psykoterapeuten har en
aktiv roll i psykoterapin. Genom att skapa en "röd tråd" i klientens
livshistoria sammanfogas delarna/bilderna till en meningsfull helhet där
historien ska bli till en berättelse.
Målsättningen i psykoterapin är att utveckla klientens personlighet, huvudsakligen förmågan att tänka och tala. Psykoterapeuten använder en icke-polariserande samtalsstil, vilken främjar samsyn, öppnar vägar till dialog och gör att motsättningar undviks. Genom det psykoterapeutiska arbetet utvecklar klienten sitt språk från ett konkret till ett strukturellt symboliskt.
När klienten kan identifiera sig med sin egen historia och identiteten får en historisk förankring, öppnas ett framtidsperspektiv. Klienten kan då ha förväntningar på morgondagen, investera i och planera för sin framtid. När klienten kan se sig själv i kontrast mot det förgångna, och därigenom komma till insikt om sin individualitet, ökar klientens autonomi/självständighet och egna önskemål uppstår.
Jagstrukturerande förhållningssätt – JSF
Det jagstrukturerande förhållningssättet, JSF, innebär att man måste förstå och ta hänsyn till klientens särdrag , till de brister som kan finnas i hens jagstruktur och de svårigheter som det medför. Svårigheter som ofta misstolkas som hens brist på vilja och inte som oförmåga. Som behandlare utgår man från hens konkreta verklighet och strävar efter att möta hen där hen befinner sig genom att bl a ändra sitt eget sätt att tala.
I allmänhet samtalar vi med alla människor på samma
sätt. Vi utgår från att alla klara den vanliga dialogformen för samtal.
När jagstrukturen brister fungerar inte vårt vanliga sätt att samtala
för att skapa ett gott samarbete. Med hjälp av en ickepolariserande
samtalsstil överbryggas de svårigheterna. Man försöker man skapa en vikänsla och se situationen från hens perspektiv. Att skapa en bra
samarbetsallians är en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt
behandlingsarbete.
JSF är speciellt viktigt att tillämpa i en miljö där man arbetar med psykotiker. Vi vet från forskning att ett högspänt känslomässigt klimat, expressed emotion, kan påverka en sårbar individ så att psykotiska symptom utvecklas. Vid JSF är man noga med att inte polarisera, att inte säga emot utan att hålla med om synsättet (man undviker kritik och därigenom aggressivitet). Man strävar efter att inte avvisa utan hänvisar till mer ”allmänna sanningar”, regler som vi alla är underkastade. Man strävar efter att inte ställa frågor (vilket klienten ofta inte kan svara på) utan är ”undrande” och undersöker tillsammans situationer.
Målet med JSF är att uppnå ett effektivt samarbete och ett bemötande i en anda av respekt och engagemang. Om vi använder det vanliga sättet att samtala (dialogen) provocerar vi lätt fram icke önskade motsättningar eftersom klienten har svårt att föra sin egen talan. Då hen, som en följd av brister i jagstrukturen, inte kan tillgodogöra sig behandlarens ambitioner, kunskap och engagemang, blir åtgärderna temporära. Någon bestående förändring kommer inte tillstånd. För båda parter skapas en mödosam situation som tär på självkänsla och energi.